En  Artikkel

på Volapük nett

publisert 9.02.00

ARTISTER, FÖRFATTARE & KONSTNÄRER som inte nöjer sig med att utifrån rådande tidsanda modifiera gårdagens ikoner utan hänger sig åt introspektion och studium av människans existentiella villkor, blottlägger inte bara sina privata mörkerskrymslen; de fungerar också som fyrtorn vilka lyser upp övrigas. Däri finner vi orsaken till att sedan länge döda psykonauter som Arthur Rimbaud, Bertold Brecht & Egon Schiele än idag lockar till sig horder av unga beundrare och verkar som outsinlig inspirationskälla för dem att söka sina egna underjordiska vägar.

Som närmast arketypisk symbol för kulturrevolutionären som vägrar att böja sig för något som helst annat än sina egna inre passioner, står dramatikern/regissören/skådespelaren/poeten & konstteoretikern Antonin Artaud. Hans näst intill absurt hängivna kamp mot traditionens & intellektets påveposition, mot dess förlamande hierarkiska uppdelning av liv och konst, objektiva fakta och poesi, relevans och irrelevans, banade väg för den idag till synes självklara synen på artistens - ja, varje människas - kreativa process: det mentala raserandet av regler och självbegränsningar; självuttrycket & det fantasifyllda skapandet som själslig läkekraft. Hans livsverk gav oss nya kriteria inte bara på estetisk form, utan på vad ett konstverk är och ­ inte minst ­ vari dess raison d'être består.

I manifestet till Théâtre d'Alfred Jarry (grundat 1927 till den store, skandalomsusade dramatikerns ära) skriver Artaud:

Vi satsar vårt liv i det skådespel som rullas upp på scenen.
...Den åskådare som kommer till oss vet att han ställer sig till
förfogande för ett påtagligt ingrepp, där inte bara hans medvetande
utan även hans sinnen & lekamen står på spel. ...Om vi inte vore
övertygade att vi skulle kunna träffa honom så allvarligt som
möjligt skulle vi betrakta oss som ovärdiga vår mest oomtvistliga uppgift.

HÄR HAR VI EMBRYOT till Artauds stora livsverk: "Grymhetens Teater" - teaterteorin (eller kanske snarare livsfilosofin!) som stipulerar att teaterns uppgift alls icke består i att fungera som det oförargliga tidsfördriv den samtida borgarklassen såg den som; inte heller som verktyg för den samhällspolitiska revolution övriga avantgardister under 20:talet eftersträvade. Nej, Artaud menade att det hela var allvarligare än så:

No political or moral revolution will be possible so long as man continues
to be magnetically held down ­ even in his most elementary and simple
organic and nervous reactions ­ by the sordid influence of all the
questionable centers of Iniates, who, sitting in the warmth of the electrical
blankets of their duality schism, laugh at revolutions as well as wars,
certain that the anatomic order upon which the existence as well as the
duration of actual society is based, will no longer know how to be changed.

Att rikta sig blott till människornas hjärnor leder alltså ingen vart. Antonin ansåg därför att teatern skoningslöst borde sikta mot solar plexus, kön & ryggrad och "benhårt exponera livets grymhet på det att åskådarnas sinnen & nervsystem må slitas loss ur sin vämjeliga slummer" och transformeras till ett känsligare, "högre stadium i medvetandets evolution." Teaterns - hela kulturlivets - uppdrag var m.a.o. inget mindre än att åstadkomma en såväl fysiskt som andligt betingad evolutionär katharsis. Detta omåttligt storslagna mål avsåg han uppnå via dramatisk förnyelse av teaterns uttryck: istället för det traditionella framförandet av ett tydligt, intellektuellt manuskript, i vilket scenografin mest tjänade som dekorering, skulle Grymhetens Teater gestaltas främst genom det fysiska språket, ett språk av "ljud- & ljusspel & onomatopoesi". Influerad av bl.a. balinesisk dansteater införde Artaud en råare, provocerande & mer levande teater, dominerad av känslor, färger, skrik, rörelser & rytmer. Angående författarnas & skådespeleriets "heliga" logos förklarade han att "det handlar inte om att avskaffa det talade ordet utan om att ge orden något av den betydelse som de har i drömmen". Ett mer dynamiskt & sinnligt alternativ till psykoanalys frestas man säga.
Även om hans fantastiska ambitioner naturligtvis inte uppfylldes, så utgjorde hans konstfilosofi & nya performance-koncept en sensationell innovation, vars inflytande senare skulle komma att svämma över inte bara teatern, utan även bildkonsten, filmen, litteraturen, filosofin, psykologin, rockmusiken och givetvis 60:talets happenings liksom performancekonsten. Faktum är att stora delar av 1900:talets kulturliv vore hart när omöjlig att föreställa sig berövad kraftkällan Antonin Artaud.

IDAG FÖREFALLER HAN emellertid nära nog totalt bortglömd. Visserligen åberopar teatern alltjämt vanemässigt hans idéer (ofta utan att känna till upphovsmannen!), men den tar sällan eller aldrig längre tag i kärnpunkten: att experimenterande söka överrumpla publiken & slunga deras medvetande in i nya visioner. Istället gör den precis vad Artaud tog avstånd ifrån: koncentrerar sig på de formella aspekterna av det som numera jargongmässigt benämns totalteater. Uppdraget att söka nå bortom konstens elfenbenstorn och förändra våra liv tycks ha försvunnit nånstans på vägen.
"Vilken skiva/bok/konstverk förändrade ditt liv?" är ju annars en vanlig fråga i "informationssamhällets" aldrig sinande rad av menlösa kändisintervjuer. -Ingen, borde det hederliga svaret lyda. För inte gör de väl det? Under Artauds 10, 20 & 30:tal fungerade det konstnärliga avantgardet verkligen omstörtande, det var levande i sin kontext av borgerlig konservatism och maktfullkomlig fascism & kommunism. På andra sidan sekelskiftet har avantgardet ­ åtminstone det svenska - blivit institutionaliserat; likt guldfiskar i ett akvarium simmar de ständigt i snäva cirklar om varandra, föga intresserade av livet utanför glasväggarna. Renons på djärvare ambitioner än att imponera på paradigmpräglade stipendiestyrelser & recensenter, leker de snällt i sin glasbehållare och speglar sig i reflexionerna. Tron på Drömmarnas Realiserande är en sedan länge övergiven kult.

ISTÄLLET SÄTTER VI vår lit till välfärdspolitiken, som sakta men säkert arbetar på livsbetingelsernas fullkomnande sägs det. Men i likhet med Wiens store civilisationskritiker, Karl Kraus, hyste Artaud inga förhoppningar på politiken. Den ansåg de båda spela i en ytlig division, där problemen blott utgör symptom på en mer grundläggande mänsklig sjukdom: felstämda nervinstrument & själslig alienation. Medicineringen måste i deras ögon därför sättas in direkt på det andliga planet (och i Antonins alltså även på det kroppsliga). Idag avfärdar vi med ett överseende leende på läpparna hans förhoppningar om att Grymhetens Teater skulle förmå att verka som dylikt medikament - "diktarens storvulet naiva rêverier". Men efter att de "naiva" idealisterna försvunnit från offentlighetens ljus, bortträngda av mer tyngdlagstrogna socialdemokrater & dollargrinande marknadsevangelister, måste vi tyvärr också konstatera att individens alienationsprocess bitit sig än djupare fast i vårt samfund. Frågan är om inte vår oförmåga att se kulturlivet som möjlig katalysator för förändring bara är en tragisk indikation på detta?

"The human face is an empty power
a field of death
after the countless thousands of years
that the human face has spoken and breathed
one still has the impression that
it hasn't even begun
to say what it is and what it knows"

BÖRJAR DET INTE bli dags att [stryka hånflinet från våra anleten och] lyssna till Antonins vädjan till oss? Börjar det inte bli dags för institutionsnobless, massmedia & politiker att bereda väg för de som rakryggat antar utmaningen att komma vidare i sökandet efter vad slags mänsklighet ansiktet låter ana? Eller har kulturens samhällsroll för överskådlig framtid reducerats till att producera harmlös underhållning, glättigt marknadsanpassade "upplevelsepaket"; en konsumtionsvara bland alla andra?

/A.H.